17 januari, 2018. La villa di Groppoli-Salicone. 8,2 km.

   Jag behöver mer ord, inte läsa men skriva mer ord.

   Idag såg jag tre hjortar på väg upp till la villa di Groppoli. Sid såg inte men han tyckte sig se djur hela tiden där de inte fanns så jag tror han var nöjd ändå. Regnet piskade oss lätt i början men övergick snabbt till det utlovade solskenet, det fanns till och med ett svagt löfte om vår i luften, jag hörde en nyvaken koltrast när jag gick ut till bilen i morse.

   Det blir sådan skillnad på färgerna när det har regnat och det sen lättar upp, klara och starka rödbruna, gröna och svarta nyanser, det får januari att se och kännas mindre hemskt. Allt som är dåligt just nu skyller jag på januari, det är en tröstlös månad fast ändå lite hoppfull för efter januari kommer februari och sen våren. Å andra sidan kan man ju fortsätta raddan och då kommer ju vintern igen, jag önskar att jag var bättre på att sluta i tid, det skulle bespara mig en massa tråkiga känslor.

   Det var förvånandsvärt tomt, jag såg knappt en enda vandrare och inte en enda av alla de vandrande damer jag möter de flesta morgnar. De kommer i grupper om två eller tre och verkar alltid ha något att prata om. Den enda jag mötte var han som som bor permanent på agriturismen nere i Salicone. Jag har aldrig sagt något annat än buongiorno till honom men vet ändå en hel del om honom som han antagligen inte har en aning om: han är tysk, författare och har som älskare av Italien flyttat hit för att skriva en bok av något slag. Han är en jäkel på att gå fort och vandrar han med varje morgon (vart vet jag inte) och då och då ser jag honom även när jag passerar Masotti på kvällen. Jag undrar vad det är som får honom att vilja bo här över vintern.

   Jag tänkte en hel del på hur jag ska komma igång med att jobba i studion igen, när jag slank in för att sätta igång värmen i morse så kände jag en stark aversion mot vad den står för men jag vet att när jag sätter igång så släpper den. Jag har ett foto i frysen bokstavligen talat men tanken på att plocka fram isblocket och tina ner det lite och sen bestämma hur det ska 'presenteras' känns förlamande eller kanske tröttande är ett bättre ord. Jag behöver en stor spark nånstans så kugghjulen kommer igång, jag har ju faktiskt gjort de första två bilderna i serien och har några fladdrande ideér till andra.