18 januari 2018. La cava-Masotti-Salicone. 7 km.
Idag kom vi iväg senare på grund av att Alice glömde att låsa ytterdörren så jag var tvungen att åka upp igen för att låsa vilket också ledde till att jag bytte rutt för dagens vandring och gick den mest deprimerande rundan härikring. Jag vet inte riktigt varför den känns deprimerande, jo lite för en del av den går längs motorvägen men det har mer med stämningen att göra än var jag går. Jag har alltid känt obehag vid stenbrottet och när jag fick höra att fascister slagit ihjäl en man där under kriget så förstod jag varför men resten av vägen fram till Masotti? Fast att se Sids glädjeskutt i diken fyllda med torra löv gjorde rundan värd att gå.
Nåväl, på hemvägen tog vi vägen runt Salicone och kaninskogen, denna underbara plats som jag hittade av en slump. Det är en ganska stor skogshage där det bor vita kaniner och jag blir lika glad varje gång jag går dit och tittar, idag såg jag bara två och mest deras vita öron som stack fram bakom träden. Det bor även kaniner med andra färger där men de är så välkamouflerade att jag sällan lyckas se dem, jag antar att de föds upp för att ätas men de lever iallafall ett bra liv så länge de lever och ger mig stor glädje, ett litet magiskt hörn att besöka.
Jag börjar få lust att ta med mig en kamera och fota igen, jag tycker verkligen inte om att fota med mobilen även om det kan bli bra bilder då och då men för mig är fotograferande mer av en meditation än att bara ta bilder för att ta dem. På söndag ska jag släpa med en för det finns ett ställe vid Groppoli som jag vill fota och ha med i serien jag jobbar med just nu.
Började inte lyssna på bok förrän jag kom till den långa, svettiga uppförsbacken över fälten till Luigina satte in, jag behöver något annat att tänka på än hur jobbig den är för det är den. Det är lustigt hur uppförsbackar som i stort sett är lika branta är olika jobbiga att ta sig upp för, jag undrar om det finns en smärtgräns i den procentuella vinkeln på lutningen eller om det har med längden att göra.
Nåväl, på hemvägen tog vi vägen runt Salicone och kaninskogen, denna underbara plats som jag hittade av en slump. Det är en ganska stor skogshage där det bor vita kaniner och jag blir lika glad varje gång jag går dit och tittar, idag såg jag bara två och mest deras vita öron som stack fram bakom träden. Det bor även kaniner med andra färger där men de är så välkamouflerade att jag sällan lyckas se dem, jag antar att de föds upp för att ätas men de lever iallafall ett bra liv så länge de lever och ger mig stor glädje, ett litet magiskt hörn att besöka.
Jag börjar få lust att ta med mig en kamera och fota igen, jag tycker verkligen inte om att fota med mobilen även om det kan bli bra bilder då och då men för mig är fotograferande mer av en meditation än att bara ta bilder för att ta dem. På söndag ska jag släpa med en för det finns ett ställe vid Groppoli som jag vill fota och ha med i serien jag jobbar med just nu.
Började inte lyssna på bok förrän jag kom till den långa, svettiga uppförsbacken över fälten till Luigina satte in, jag behöver något annat att tänka på än hur jobbig den är för det är den. Det är lustigt hur uppförsbackar som i stort sett är lika branta är olika jobbiga att ta sig upp för, jag undrar om det finns en smärtgräns i den procentuella vinkeln på lutningen eller om det har med längden att göra.
Kommentarer
Skicka en kommentar